Om ett senapsfrö, eller situationen med förskolorna i Ludvika

Hon håller det i sin utsträckta handflata; ett litet frö. Runt, gult, hårt; ett senapsfrö. Vi har en liten kruka med jord, och hon lägger ner sitt frö där. Täcker över det försiktigt och vattnar lika försiktigt. Om inte så lång tid kommer fröets ytterskal att luckras upp, rötter kommer tränga fram och växa neråt, och en stjälk kommer växa uppåt mot himlen och solen. Har du någonsin sett vilken enorm planta som kan komma ur ett enda senapsfrö? Jag är inte religiös, men jag tror på vad Lukas och Matteus sade om att bara man har tro, lika stor som ett senapskorn, så kan man förflytta berg.

Men det krävs mer än en handflata, lite jord och vatten för att något ska växa från frö till planta, buske eller sly. Solsken. Regn. Klorofyll och fotosyntes. Allt det här är basgrejer som vi får lära oss i skolan. Ibland tidigare, om man har tur och får in sitt barn på en förskola där de har tid att se barnen och prata med dem eller där det finns tillräckligt med personal för att de ska kunna ta med barnen på utflykt.

På min dotters förskola får de lära sig sådant här, än så länge. Om träden som sträcker sig högt upp mot himlen, att de går långt ner under jorden också. Att det börjar där, under jorden, innan man ens kan se något, och hur det ur ett ungt sly, som för skogsbolagen är helt utan värde, kan skjuta upp ett ståtligt träd med tjock stam och grova grenar. Om fåglarna som bygger sina bon där, och vad som händer om träden huggs ner. Varför grenarna är nakna på vintern, och täckta av grönska på sommaren.

Här i Ludvika planterar vi många träd. Enligt Ludvikas kommunfakta 2010 föddes 252 barn år 2009. Unga slyn, med mjuka rötter och späda skott. Vi förväntar oss att de ska växa upp till stora träd. Grova stammar och grenar som kan bära den värld vi skapat och lämnat vidare till dem. Förhoppningsvis bära frukt. För framtiden är barnen, de unga träden, det viktigaste vi har.

Men så kommer politiken i vägen. Någon kommer med en tandad såg och börjar riva i barken, nere vid jorden. Det gnisslar när stålet möter mjukt, levande trä. Vi täcker träden med svarta sopsäckar. De ska inte synas. Helst inte finnas. Aldrig uppmärksammas och bekräftas. Löven kommer gulna och falla av. Vi stryper vattentillförseln. Kanske viktigast av allt; vi tar bort de människor som spenderar mest tid av alla med dessa träd, som finns till för att se, bekräfta, lära, lyssna och prata med. De är ändå inte särskilt viktiga.

Vi börjar om. Vi kan se samhället, vårt lilla Ludvika, som ett träd istället. I år förväntar vi oss en riklig äppleskörd. Men pengarna till att sköta om trädet räcker inte riktigt till. Och istället för att kapa de sjuka grenarna i kronan så börjar vi nerifrån. Vi ger oss på det viktigaste, basen, stammen, vi sliter i rötterna, det som hela samhället är uppbyggt på. Barnen. Men fortfarande förväntar vi oss frukt.

Det är några få grenar, allra högst upp i kronan, som bestämmer. De finns där, och har bestämmanderätt för att vi gett dem det. Om vi föräldrar till kommunens alla (ca) 2000 förskolebarn insåg hur många vi är, och hur mycket vi kan påverka tillsammans, skulle de konstanta nedskärningarna få ett stopp. En ensam gren bryts lätt, men ingen, inte ens landets mäktigaste politiker, kan bryta alla grenar samlade i en bunt.

Min sista vädjan till er, föräldrar; se inte tysta på medan de skövlar vår unga skog. Jag tror på er. På oss. På våra barn. Och jag har läst att det räcker med tro, lika litet som ett senapsfrö.

fredagsfnitter

Alla fredagar borde vara såna här dagar. Fast den här fredagen är det inte. Den här fredagen är en grå och trist dag, fylld av huvudvärk och trötthet.

Jujje ska sova hos mormor ikväll, så förhoppningsvis blir hennes fredag bra i alla fall. Och så är det första gången hon ska följa med en kompis hem från dagis. Kompisen har varit med oss hem ett par gånger, och nu tyckte båda barnen att det var dags att byta håll, liksom.

Saltå kvarn

Det har varit dåligt med inlägg på den här bloggen, men det har framförallt berott på orkeslöshet. Efter mitt sista inlägg, någon gång i januari, dippade jag rejält.

Nu har jag slutat med alla antidepressiva, och även om jag fortfarande dippar ibland så är det lättare för mig att hantera nu när jag återfått en del energi.

Idag fick jag reda på att jag är en av de 30 personer som kommer ingå i Saltå Kvarns smakråd, så jag tänkte att det var dags att ta tag i bloggandet här igen. Det ska bli riktigt spännande. Jag skriver mer om det i morgon, just nu orkar jag inte mer. Jags ka krypa ner under täcket, alldeles intill Jujje, och lyssna på hennes lugna andetag. God natt!

Att vara ingen

Igår kväll såg vi Mr. Nobody med Jared Leto, och först tänkte jag att Jared Leto har ungefär lika mycket djup som en guldfisk eller något, och sedan, eller ja, nästan på en gång, så fick jag erfara att man inte ska ha fördomar bara för att en människa ser så sockersöt ut.

Filmen är fantastisk, om än lite för lång, men jag skulle vilja se den en gång till, minst, bara för att den är som en bok. Jag är mycket förtjust i filmer som är som böcker. Som gör som dom vill och fladdrar överallt. Som är bra. Som har ett eget "språk", oavsett om det handlar om ord eller bilder. Mr. Nobody är en sådan film. Så, se den.

Valerie Valium

Jag somnade ifrån dagsljuset. Jag tycker om att somna så där, mitt på dagen, när jag mår skit. Jag mådde fortfarande skit när jag vaknade. Jag åt, Patrik handlade hem falafel. Det var gott. Men jag mådde fortfarande skit. Han har hyrt film också. Vi ska se på film. Tre stycken har han hyrt, orolig för att ingen ska passa. Och det är okej, till min sinnesstämning finns det nog ingen film som passar, och jag kommer må skit när filmen är slut. Men det gör inte något.

För eller senare repar jag mig. Förr (eller långt senare) kommer jag lyfta på hakan igen och fortsätta ta mig igenom det här livet. Det enda som gör mig så jävla ledsen är att jag känner det som jag står vid sidan av och ser på, medan alla andra rusar på.

Från dagis hade Julia med sig julklappar, ett handavtryck, och så en dikt om hur snabbt de små kladdiga handavtrycken man hittar överallt försvinner, för barn blir stora så fort. Och när jag fick det där i julklapp så grinade jag, inte bara för att det var väldigt fint, utan också för att det fångade känslan jag bär på. Att jag står vid sidan av och missar hela hennes liv och bara förstör för att jag inte orkar leva.

Just nu knuffar jag bort alla människor. Henne kan jag inte riktigt knuffa undan, det är därför det gör så ont att må så här. Det ökar på ångesten att veta hur mycket jag missar genom att inte orka. När jag ser henne, eller hör henne, så får jag ångest av att inte riktigt vara närvarande i hennes liv.

Men resten knuffar jag bort.

Jag vet inte längre vad jag ska tro om allting. Jag tror hela tiden att botten is nådd, men jag halkar fan alltid lite längre ner, får alltid någon annans klackar i ryggen där jag ligger längst ner. Är det inte en klackskodd stalker som plagierar det jag skriver (och får betalt för det) så är det boxarkängor och andra blåtiror. Men det är okej. Jag kommer resa mig upp från det här också. Jag behöver bara några piller till först. Och så att få somna. Bort från dagsljuset. En timme eller två.

Antiklimax

Jag funderar allvarligt på om man borde banda Malmsjö, så skulle man kunna ställa fram klockan och fira tolvslaget redan vid typ nio. Med ett videoredigeringsprogram kan man ju lätt byta ut årtalet år efter år. Vem skulle märka skillnaden?

50 ton fyverkerier. Jag missade att höra om det bara var till Stockholm, eller om det var till hela Sverige. Men jag har en fråga. En enkel fråga till alla klimatsmarta människor som källsorterar, köper ekologisk, närproducerad mat, som säger att man inte får dricka vatten på flaska eftersom det är slöseri med jordens resurser, som inte tar flyget eller åker bil, och som mailar istället för att skicka brev. Till alla som är så jävla, förbannat duktiga hela tiden.

Jag menar inte att allt det där är något dåligt, det är bra. Verkligen. Men. Det finns alltid ett sånt. Men.

Vad tror ni seriöst att 50 ton fyverkerier gör med klimatet, jorden, miljön atmosfären? Ärligt?

Och när Malmsjö började babbla om tusen år av krig och ring in freden så kände jag någonstans att jag fick nog.

Okej, så klockan slår tolv och vi kallar det för 2011 istället för 2010. Men vi kommer fortsätta trycka i oss fel sorts mat, förstöra våra kroppar och inte dela med oss. Maten skulle räcka till alla om vi delade med oss.

Vi kommer fortsätta se på invandrare och flyktingar som invandrare och flyktingar istället för som svenskar, för de är ju så annorlunda och kan inte tvättstugekoden som är helig i det här landet.

Vi kommer fortsätta se nyheterna varje dag, utan att förstå det som händer i världen, för det är bara flimrande bilder på näthinnan, och inget som berör mig och min familj.

Vi kommer fortsätta konsumera så mycket plånboken orkar, för nu är det mellandagsrea, sedan halva reapriset, så kommer vårkollektionerna och sommaren och alla saker man bara måste ha, medan sopbergen växer och vi dödar jorden.

Vi kommer fortsätta med all skit, alla lögner, all politik och all förbannad jävelskap vi gör mot varandra ända till nästa december då vi, efter julmaten och paketen och friden och jesus, kommer lova varandra igen att vi ska försöka bättra oss, för nu är det nyår och ring ut det gamla, ring in det nya.

Liksom, vilket nya?

Hörru, fetto!

Det är dags nu. Idag. Kanske i natt. Definitivt från och med i morgon. Jag läser inte dagstidningar. Ser knappt på tv. Men intrycken finns överallt. Hur jag än gör så vet jag att det är nu, efter all julmat och alla chokladaskar, som man ska banta ner sig, trolla bort magen och bli jävligt lycklig. Jag har själv aldrig vägt så mycket som jag gör idag, och då är jag ändå inte tillräckligt stor för att nosa på plusavdelningen när jag handlar kläder. Men de finns där. Putmagen. Vecken. Kurvorna. Fylligheten. Och därför tänker jag skriva en kärleksförklaring till kvinnokroppen som den är.

Jag vet att det är en klyscha att säga att det inte spelar någon roll hur man ser ut. Och det är lika klyschigt med tidningsuppslag med halvnakna semi-knubbisar som raka i ryggen hävdar att de känner sig skitsexiga. Och fan, det hjälper inte, eller hur? För har man övervikt, om så bara ett par kilo, så vill man ha bort det. Man vill vara lika smal, snygg och lycklig som alla andra.

”There is all this social doctrine that says, you know, that the infinite God, with all this expression, who created every single one of us, absolutely different, on purpose, wants everybody to fit into the same suit.”

Din kropp fungerar. Blodet bär syre. Din hud har känsel. Dina bröst är rundade för att ge näring. Ditt bäcken är tillräckligt starkt för att bära ett barn, om du väljer det. Jag önskar jag kunde skriva elektricitet i alla dina nervändar, få din hud att glöda. Jag önskar jag kunde skriva ditt blod till kokpunkten. Jag önskar jag kunde skriva din kropp till oändlig njutning, för när du är där, när du njuter, när du når extasen, då skiter du fan i hur du ser ut. Då är du fullkomlig, du är perfekt, du är den du är menad att vara, och du är så jävla vacker. Och du vet om det.

Det handlar inte om hur jag ser ut. Det handlar om hur jag känner mig. Jag kan klä mig i mörka tält, gå vid sidan av mitt liv och känna mig som en larvig ursäkt av mig själv. En större kopia av den jag borde vara. Eller så kan jag klä mig för att visa hur fantastisk jag är, vägra vara mindre än en gudinna och drypa av sensualitet. Jag lovar, det gör män galna, hur man än ser ut. Och om du behöver hjälp på vägen, sätt på musik. Spela en sån där låt som gör dig galen, som du inte kan sitta still när du hör, som får dig att känna dig så där underbart fri, snygg och sexig. Och så gör du som Travolta, när han gör sin ”strut”. Hör musiken när du går. Vänta inte, gör det nu, innan livet rinner förbi dina fingrar medan du följer dagstidningarnas expertråd för att få den där platta magen de lovar dig. Det är inget fel med att minska vikten om man vill. Men man ska inte vänta på att känna sig sexig. Gör det nu! Och för fan. Kom ihåg att bara du kan visa hur perfekt du är. Låt ingen annan definiera ditt värde.

”There´s a scripture in the bible that says ’We compare ourselves amongst ourselves’, you know. That’s not the standard. You already are the standard. What are you trying to fit into a standard for? We were each created to be individual standards, you know. And we’re trying to fit into a standard? It doesn´t make any sense.”

Citaten kommer från Lauryn Hills unplugged-spelning.