Om ett senapsfrö, eller situationen med förskolorna i Ludvika

Hon håller det i sin utsträckta handflata; ett litet frö. Runt, gult, hårt; ett senapsfrö. Vi har en liten kruka med jord, och hon lägger ner sitt frö där. Täcker över det försiktigt och vattnar lika försiktigt. Om inte så lång tid kommer fröets ytterskal att luckras upp, rötter kommer tränga fram och växa neråt, och en stjälk kommer växa uppåt mot himlen och solen. Har du någonsin sett vilken enorm planta som kan komma ur ett enda senapsfrö? Jag är inte religiös, men jag tror på vad Lukas och Matteus sade om att bara man har tro, lika stor som ett senapskorn, så kan man förflytta berg.

Men det krävs mer än en handflata, lite jord och vatten för att något ska växa från frö till planta, buske eller sly. Solsken. Regn. Klorofyll och fotosyntes. Allt det här är basgrejer som vi får lära oss i skolan. Ibland tidigare, om man har tur och får in sitt barn på en förskola där de har tid att se barnen och prata med dem eller där det finns tillräckligt med personal för att de ska kunna ta med barnen på utflykt.

På min dotters förskola får de lära sig sådant här, än så länge. Om träden som sträcker sig högt upp mot himlen, att de går långt ner under jorden också. Att det börjar där, under jorden, innan man ens kan se något, och hur det ur ett ungt sly, som för skogsbolagen är helt utan värde, kan skjuta upp ett ståtligt träd med tjock stam och grova grenar. Om fåglarna som bygger sina bon där, och vad som händer om träden huggs ner. Varför grenarna är nakna på vintern, och täckta av grönska på sommaren.

Här i Ludvika planterar vi många träd. Enligt Ludvikas kommunfakta 2010 föddes 252 barn år 2009. Unga slyn, med mjuka rötter och späda skott. Vi förväntar oss att de ska växa upp till stora träd. Grova stammar och grenar som kan bära den värld vi skapat och lämnat vidare till dem. Förhoppningsvis bära frukt. För framtiden är barnen, de unga träden, det viktigaste vi har.

Men så kommer politiken i vägen. Någon kommer med en tandad såg och börjar riva i barken, nere vid jorden. Det gnisslar när stålet möter mjukt, levande trä. Vi täcker träden med svarta sopsäckar. De ska inte synas. Helst inte finnas. Aldrig uppmärksammas och bekräftas. Löven kommer gulna och falla av. Vi stryper vattentillförseln. Kanske viktigast av allt; vi tar bort de människor som spenderar mest tid av alla med dessa träd, som finns till för att se, bekräfta, lära, lyssna och prata med. De är ändå inte särskilt viktiga.

Vi börjar om. Vi kan se samhället, vårt lilla Ludvika, som ett träd istället. I år förväntar vi oss en riklig äppleskörd. Men pengarna till att sköta om trädet räcker inte riktigt till. Och istället för att kapa de sjuka grenarna i kronan så börjar vi nerifrån. Vi ger oss på det viktigaste, basen, stammen, vi sliter i rötterna, det som hela samhället är uppbyggt på. Barnen. Men fortfarande förväntar vi oss frukt.

Det är några få grenar, allra högst upp i kronan, som bestämmer. De finns där, och har bestämmanderätt för att vi gett dem det. Om vi föräldrar till kommunens alla (ca) 2000 förskolebarn insåg hur många vi är, och hur mycket vi kan påverka tillsammans, skulle de konstanta nedskärningarna få ett stopp. En ensam gren bryts lätt, men ingen, inte ens landets mäktigaste politiker, kan bryta alla grenar samlade i en bunt.

Min sista vädjan till er, föräldrar; se inte tysta på medan de skövlar vår unga skog. Jag tror på er. På oss. På våra barn. Och jag har läst att det räcker med tro, lika litet som ett senapsfrö.