Att vara ingen

Igår kväll såg vi Mr. Nobody med Jared Leto, och först tänkte jag att Jared Leto har ungefär lika mycket djup som en guldfisk eller något, och sedan, eller ja, nästan på en gång, så fick jag erfara att man inte ska ha fördomar bara för att en människa ser så sockersöt ut.

Filmen är fantastisk, om än lite för lång, men jag skulle vilja se den en gång till, minst, bara för att den är som en bok. Jag är mycket förtjust i filmer som är som böcker. Som gör som dom vill och fladdrar överallt. Som är bra. Som har ett eget "språk", oavsett om det handlar om ord eller bilder. Mr. Nobody är en sådan film. Så, se den.

Valerie Valium

Jag somnade ifrån dagsljuset. Jag tycker om att somna så där, mitt på dagen, när jag mår skit. Jag mådde fortfarande skit när jag vaknade. Jag åt, Patrik handlade hem falafel. Det var gott. Men jag mådde fortfarande skit. Han har hyrt film också. Vi ska se på film. Tre stycken har han hyrt, orolig för att ingen ska passa. Och det är okej, till min sinnesstämning finns det nog ingen film som passar, och jag kommer må skit när filmen är slut. Men det gör inte något.

För eller senare repar jag mig. Förr (eller långt senare) kommer jag lyfta på hakan igen och fortsätta ta mig igenom det här livet. Det enda som gör mig så jävla ledsen är att jag känner det som jag står vid sidan av och ser på, medan alla andra rusar på.

Från dagis hade Julia med sig julklappar, ett handavtryck, och så en dikt om hur snabbt de små kladdiga handavtrycken man hittar överallt försvinner, för barn blir stora så fort. Och när jag fick det där i julklapp så grinade jag, inte bara för att det var väldigt fint, utan också för att det fångade känslan jag bär på. Att jag står vid sidan av och missar hela hennes liv och bara förstör för att jag inte orkar leva.

Just nu knuffar jag bort alla människor. Henne kan jag inte riktigt knuffa undan, det är därför det gör så ont att må så här. Det ökar på ångesten att veta hur mycket jag missar genom att inte orka. När jag ser henne, eller hör henne, så får jag ångest av att inte riktigt vara närvarande i hennes liv.

Men resten knuffar jag bort.

Jag vet inte längre vad jag ska tro om allting. Jag tror hela tiden att botten is nådd, men jag halkar fan alltid lite längre ner, får alltid någon annans klackar i ryggen där jag ligger längst ner. Är det inte en klackskodd stalker som plagierar det jag skriver (och får betalt för det) så är det boxarkängor och andra blåtiror. Men det är okej. Jag kommer resa mig upp från det här också. Jag behöver bara några piller till först. Och så att få somna. Bort från dagsljuset. En timme eller två.

Antiklimax

Jag funderar allvarligt på om man borde banda Malmsjö, så skulle man kunna ställa fram klockan och fira tolvslaget redan vid typ nio. Med ett videoredigeringsprogram kan man ju lätt byta ut årtalet år efter år. Vem skulle märka skillnaden?

50 ton fyverkerier. Jag missade att höra om det bara var till Stockholm, eller om det var till hela Sverige. Men jag har en fråga. En enkel fråga till alla klimatsmarta människor som källsorterar, köper ekologisk, närproducerad mat, som säger att man inte får dricka vatten på flaska eftersom det är slöseri med jordens resurser, som inte tar flyget eller åker bil, och som mailar istället för att skicka brev. Till alla som är så jävla, förbannat duktiga hela tiden.

Jag menar inte att allt det där är något dåligt, det är bra. Verkligen. Men. Det finns alltid ett sånt. Men.

Vad tror ni seriöst att 50 ton fyverkerier gör med klimatet, jorden, miljön atmosfären? Ärligt?

Och när Malmsjö började babbla om tusen år av krig och ring in freden så kände jag någonstans att jag fick nog.

Okej, så klockan slår tolv och vi kallar det för 2011 istället för 2010. Men vi kommer fortsätta trycka i oss fel sorts mat, förstöra våra kroppar och inte dela med oss. Maten skulle räcka till alla om vi delade med oss.

Vi kommer fortsätta se på invandrare och flyktingar som invandrare och flyktingar istället för som svenskar, för de är ju så annorlunda och kan inte tvättstugekoden som är helig i det här landet.

Vi kommer fortsätta se nyheterna varje dag, utan att förstå det som händer i världen, för det är bara flimrande bilder på näthinnan, och inget som berör mig och min familj.

Vi kommer fortsätta konsumera så mycket plånboken orkar, för nu är det mellandagsrea, sedan halva reapriset, så kommer vårkollektionerna och sommaren och alla saker man bara måste ha, medan sopbergen växer och vi dödar jorden.

Vi kommer fortsätta med all skit, alla lögner, all politik och all förbannad jävelskap vi gör mot varandra ända till nästa december då vi, efter julmaten och paketen och friden och jesus, kommer lova varandra igen att vi ska försöka bättra oss, för nu är det nyår och ring ut det gamla, ring in det nya.

Liksom, vilket nya?