Valerie Valium

Jag somnade ifrån dagsljuset. Jag tycker om att somna så där, mitt på dagen, när jag mår skit. Jag mådde fortfarande skit när jag vaknade. Jag åt, Patrik handlade hem falafel. Det var gott. Men jag mådde fortfarande skit. Han har hyrt film också. Vi ska se på film. Tre stycken har han hyrt, orolig för att ingen ska passa. Och det är okej, till min sinnesstämning finns det nog ingen film som passar, och jag kommer må skit när filmen är slut. Men det gör inte något.

För eller senare repar jag mig. Förr (eller långt senare) kommer jag lyfta på hakan igen och fortsätta ta mig igenom det här livet. Det enda som gör mig så jävla ledsen är att jag känner det som jag står vid sidan av och ser på, medan alla andra rusar på.

Från dagis hade Julia med sig julklappar, ett handavtryck, och så en dikt om hur snabbt de små kladdiga handavtrycken man hittar överallt försvinner, för barn blir stora så fort. Och när jag fick det där i julklapp så grinade jag, inte bara för att det var väldigt fint, utan också för att det fångade känslan jag bär på. Att jag står vid sidan av och missar hela hennes liv och bara förstör för att jag inte orkar leva.

Just nu knuffar jag bort alla människor. Henne kan jag inte riktigt knuffa undan, det är därför det gör så ont att må så här. Det ökar på ångesten att veta hur mycket jag missar genom att inte orka. När jag ser henne, eller hör henne, så får jag ångest av att inte riktigt vara närvarande i hennes liv.

Men resten knuffar jag bort.

Jag vet inte längre vad jag ska tro om allting. Jag tror hela tiden att botten is nådd, men jag halkar fan alltid lite längre ner, får alltid någon annans klackar i ryggen där jag ligger längst ner. Är det inte en klackskodd stalker som plagierar det jag skriver (och får betalt för det) så är det boxarkängor och andra blåtiror. Men det är okej. Jag kommer resa mig upp från det här också. Jag behöver bara några piller till först. Och så att få somna. Bort från dagsljuset. En timme eller två.